sten och gick fram till trädet der pilen ännu darrade efter sin snabba fart: Han ryckte ut honom och gick upp på landsvägen i månljuset, der han bättre kunde betrakta den: Det var en kopparpil med stålspets och i skaftet inlagda besynnerliga tecken och bokstäfver af silfver. Ett vemodigt leende spred sig öfver hans anlete; ju mer han betraktade pilen. Rasslet af enbusken och dånet af den nedrasande jordremsan kom honom att se upp. Han såg dock ingenting. De höga träden stodo der; som höga kämpar från längst försvunna tider; och intet ljud afbröt den högtidliga tystnaden. Endast en uggla, som skrämts upp ur sitt gömsle, flög med tunga vingslag tvärt öfver vägen: På afstånd hördes hästtramp; och efter en kort stunds förlopp visade sig en skara ryttare längst bort på vägen. De sporrade sina hästar; när de fingo se Engelbrekt och inom några ögonblick voro de vid hans sida; o— Genomsöken skogen, vänner! — sade han till dem och undandolde omsorgsfullt pilen — här måste finnas män i närheten; som icke äro oss goda! Männen stego af hästarne; och man hörde snart huru de arbetade sig fram genom den tätvuxna skogen. Men Engelbrekt steg åter till häst och fortsatte sagta sin väg. Låvgt hade han dock icke ridit, förr än hang häst skyggade till och från sidan af vägen till höger kom en stor jätteskepnad fram ur skogen. Engelbrekt höll inne sia häst och satte handen öfver ögat för att liksom skärpa sin blick, Osh ju tydligare han såg, desto mer mulnade