En framsk skandinav. Några i Paris vistande svenskar gjorde en gång ett besök i kyrkan St. Denis för att bese konungagrafvarne med flere dervarande märkvärdigheter: Vid inträdet i kyrkan möttes de af kyrkvaktaren, som med en fransmans förekommande artighet tog emot dem; och genast förde dem in i sakristian; der han förevisade dem åtskilliga taflor och ibland dem en äldre, större tafla; hvars ämne de icke förmådde uppfatta; hvarföre de tillfrågade sin artige vägvisare hvad taflan egentligen föreställde. Svaret blef: Skandinavernes plundringståg mot Paris: Hvarefter han lifligt utropade: hvilken nation tillhör ni, mine herrar — ty ni äro icke engelsmän; det hör jag på dialekten? Svaret blef naturligtvis: Vi äro skandinaver! Dervid rätade den liflige kyrkvaktaren upp sig till hela sin längd; såg stolt ut; slog sig patetiskt för bröstet och utropade: Mine herrar! kanhända flyter det äfven skandinaviskt blod imina ådror! De besökande blefvo förvånade, drogo på munnen och frågade: Hvad för landsman är då ni; min herre? — Kyrkvaktaren svarade sjelfbelåtet: Jag är född i Normandiet! Eu svensk dukat förökade genast den artige mannens beredvillighet att förevisa sina landsmän — som han uttryckte sig — alla märkvärdigheter som de i kyrkan önskade beso: Kladderadatseh, den glada preussiske skämttidningen, har fått sig tvenne tryckfrihetsåtal på halsen, Det ena är anhängigpjordt i Minochen; det andra i Berlin och båda röra sig om samma sak, nemligen förolämpning af hans bäjerska majestäts heliga person,