Dagens Nyheter – 26 juli 1867, sida 1

framskridande hästens hofvsr. Derunder märkte de icke; huru ett stycke till höger om dem ett par blixtrande ögon tycktes betrakta dem, medan en hand fattade om en framspringande trädrot och topsen af en hög gran böjde sig svigtande under en tung börda: Handen som höll roten omfattad måtte hafva haft en jättestyrka eller ock måtte något annat stöd bjudit sig i stället för den böjlige granen; ty allt blef efter ett ögonblick stilla; och de blixtrande ögonen åstadkommo intet buller: Nu hördes ljudet af hästhofvarne helt nära; och svennen höjde den blanka stålbågen till sitt öga: Det var Engelbrekt; som enligt sin vana red ensam med sina tankar och sina stora planer. Tygeln låg lös på sadelknappen och hans armar voro korslagda öfver bröstet, men hans anlete var vändt uppåt; som om han velat inandas den blida augustinattens vällukter, eller som om han velat genomtränga himmelens hemligheter; der stjernorna skrefvo sin dunkla skrift om kommande tider och ofödda slägten: Der uppe på höjden var det så stilla; att man hade kunnat höra; huru bjertat klappade i svennens bröst; medan han lutade sig fram för att säkrare fatta sitt mål: Nu klang bågen; och ett hvinande Jjud förkunnade bågens styrka och pilens flykt. Men svennen som skjutit föll åt sidan liksom träffad af ett skott. MHufvudet med de blixtrande ögonen höjde sig öfver branten och en jättekropp höll på att vältra sig upp på planen; der de båda männen befunno sig. Skrifvaren hade stått till höger om svennen och hans alla sinnen voro så upptagna af allt