Dagens Nyheter – 25 juli 1867, sida 2

dare sade. Blott det förnam jag; att Melcher Gj.ordsson hade fört stolts jungfrun till ett säkert ställe. : -— Och det var...? -— Kun.nen I det icke gissa, ädle riddare? -— Nej! -— Melcher Gjordsson uppgaf dock frivilligt; säger man, grefvens slott åt Engelbrekt. — Det skulle då vara :;:..? — Hvilken annan än Engelbrekt! Och såsom mig synes — tillade mannen efter en talande blick först på riddar Bengt och sedan på hangson — borde edert slag förr: ha träffat Engselbrekt än mig; ädle herre. Magnus Bengtsson gick orolig fram och åter i rummet, ett rof för den häftigaste uppbrusninjs. -— Viljen I nu taga eder något af mig, fattig man — fortsatte berättaren — och lofva mig; skydd och bjelp, så skulle jag kunna förhjelpa eder till stoits jungfrun. Jag känner väl vägarne omkring Engelbrekt; och.... -— Skaffar du mig grefvedottern i herr Hans Kröpelins händer på Stockholms slott — afbröt honom riddar Bengt och stödde den knutna handen mot bordet— så lofvar jag dig skydd och hjelp .:.. -— För litet; ädle herre, för litet! — afbröt i sin ordning den lille. Riddaren såg på honom med stora ögon. — Jag vågar kanske lifvet för eder; herre ::.! — Nå väl; du skall blifva min skrifvare; liksom du varit Jösse Erikssons. — Andå för litet, nådige herre ....Det minsta; I kunnen bjuda mig som lön för det vågspelet; vore en af edra gårdar; och derpå skolen