Dagens Nyheter – 23 juli 1867, sida 2

— Grefve Hans har skrifvit mig till och bedt mig taga hans dotter i beskydd under hans frånvaro och låta henne komma till min dotter fru Märia; en begäran, som jag gerna skulle velat efterkomma; men som tyckes vara mig förmenadt :... . — Och hvarför; hvarför; riddar Hans? — Emedan grefvens dotter är spårlöst försvunnen. — Guds död; hvad sägen I? Saken tycktes röra riddaren mycket nära; han riktigt våndades vid den oväntade underrättelsen. Säkert hade han bygt mycket på detta giftermål; mera än hvad han velat låta påskina. Den erfarne Hans Kröpelin märkte det ock, men han ansåg sig icke för ögonblicket böra blanda sig närmare i frågan; och en oväntad rörelse från spiselvrån fästade också hans uppmärksamhet, så att hans tankar fingo en helt annan riktning. — Ar någon der — utropade han oeh närmade sig vrån. Då steg den lille svartklädde fram och bugade sig ödmjakt: — Nådige herre — sade han — jag är en ringa; olycklig man; jag bad kertilsvennen anmäla mig, men han gjorde det icke och då jag nödvändigt ville tala vid eder; gick jagin.... — Hvem är du, som sålunda djerfves smyga dig in? — sporde slottsherren uppbragt. — Var icke sträng; nådige herre — återtog mannen ödmjukt — jag vågade icke afbryta edert samtal, ädle herrar .;:.! Jag är; det vill säga, jag har varit skrifvsre hos fogden Jösse Eriksson på Westeråe. Hans Kröpelin betraktade skarpt den lille