Dagens Nyheter – 22 juli 1867, sida 2

sträfvanden att sätta en gräns för just denne bondehöfdingen . . . — Väl taladt, svärfader — tillade Bengt Jönsson — vi måste stäcka vingarne på den vilde skogsfogeln; och väl mågen I, min frände Hans; förlikna mannen vid en konung. Föga synes mig skilja honom från en sådan. Eftergaf han icke nu i Upsala två tredjedelar af de årliga skatterna! Sådant kunna icke ärlige riddare tåla: Och då nu riksens herrar; och män snart sammanträffa på det beramade mötet i Wadstena; så erbjuder sig sjelfmant ett tillfälle att den saken kommer till något beslut. — Men lika grundad: som vårt missnöje är — fortsatte hr Christer — lika skamlöst är denne Engelbrekts och böndernas uppträdande. De klaga öfver skatterna. :.nå väl, vilja de då vara skattfria? Gud och Sanct Erik förbarme sig, men blifva de herrar, såsom deras mening är; så skola de återföra den helige konungers egen tid; då så godt som inga skatter eller pålagor funnos..;och derifrån bevare oss milde herre Gud! — Amen! morfader — tillade Jöns Bengtsson — Skulle bönderna komma till regementet, så månde herrarne se sig om efter sina privilegier : .;. — Derför skola vi gå tillväga med gansad kraft; bonderesningen måste krossas, och nu i Wadstena vilja väl vi finna. råd; som äro godal — Om vi icke möjligen dessförinnan hafva fått avnat att tänka på — inföll herr Jöns. — Och hvad; käre son? — sporde riddar Bengt: — Jag menar att mötet icke skall stå förrän