Dagens Nyheter – 22 juli 1867, sida 2

Till den förraskiftningen hörde de äldre herrarne af rådet; som sjelfve kunde minnas, huru Carl Ulfsson till Tofta och Bo Jonsson Grip bruto spiran ur Megnus Erikssons hand och lemnade ett halmstrå i konung Albrekts. Christer Nileson (Wasza), biskop Kuut Bosson (Natt och Dag), Oxenstjerna, herrarne af Nattoch Dagslägten, alla dessa hörde hit. Till den senare får man räkna den rike och mäktige Carl Knutsson (Bande), kanske äfven Carl Ormssona (Gumsebufvud), en och annan af Bjelkeslägten, i allmänhet de yngre; de som väl hade hört talas om de gångna tidernas glans och maktfullkomlighet och icke ville gifva något efter på dem, men dock icke kunde vara blinda för det säkra fotfäste de kunde få, om de lyckades vinna den plats som nu intogs af Engelbrekt Engelbrektsson. De som bäst kunde bedöma både Engelbrekt och hela den folkrörelse, för hvilken han stod i spetsen, voro de hvilka antingen genom sin ställning i allmänhet eller genom inneboende bögsiathet icke läto sig förvillas af enskilda fördelar, eller rättare stodo på en gång utom förhållandena men likväl tillräckligt nära; för att kucna se dem fördomsfritt. Sålana voro grefve Hans af Ewersten och äfven fogden på Stockholms slott, rådsherren Hans Kröpelin: Såsom tyskar tillhörde de intetdera riket mera än de öfriga, och den senare synes hafva varit en af sin tids ädlaste män. Ständigt verksam för sin konungs bästa, var hsn å en annan sida icke blind för de missförhållanden; hvilka vållat uppresningen. Och tillika åtnjöt han ett högt och välförtjent anseende ej blott såsom medlem af riksens råd utan äfven genom sin slägtskap med en af landets rikaste och förnämligaste