Dagens Nyheter – 22 juli 1867, sida 1

OS öppet emot honom. Man må icke heller undr: deröfver. Man må besinna; att desse herremän, der de sutto på sina gårdar och borgar, om gifna af gamla minnen om storhet och makt och af rikedomens kännemärken, voro uppfödde i åsigter; hvilka i grunden stridde mot dem, som nu med Engelbrekt blefvo dagens lösen. Wasa-; Oxenstjerne-, Bonde-, Bjelke-, Natt och Dag-; — alla dessa slägter voro de förrämsta i Sverge; och deras medlemmar, synnerligast de äldre; hvilka sjelfva kunde minnas Magnus Erikssons och Albrekts dagar, voro från barndomen invigde i den läran; att makten var deras tillhörighet: Denna lära hade framgått ur de föregående striderna mot konungen; då han var den ende; hvilken herremakten behöfde frukta; och som också fullkomligt krossades i striden: Nu hade ett nytt skifte i striden inträdt. En makt; som ingen dittills tänkt på, reste sig under deras fötter och uppträdde med en säkerhet, en herrskareton; som om den trädt i konungens ställe. Väl hade de hört klagoropen, men dem voro deras öron vanda vid; de kunde aldrig tro, att i stället för den lilla skrämda fogeln; som klagade i skogens gömsler, derur skulle flyga en örn; hvars vi gar skulle öfverskygga riket: Denna makt; som med ens reste sig i sjelfuppoffringens hela majestät, utöfvade en tvåfaldig verkan på dessa herrar. Hos somliga väcktes begäret att motarbeta, undergräfva och störta detta hinder liksom förut konungamakten. Hos andra uppstod och stadfästades alltmera öfvertygelsen om; att hvad de sågo, verkligen utgjorde en makt, och att denna makt kunde begagnas al dem lika väl som af den lille bergsmannen.