Dagens Nyheter – 22 juli 1867, sida 1

som i Westmanland, och öfver allt strömmade allmoge till honom; och desto svårare blef herrarnes ställning: Den första känslan hos dem var förvåning och häpnad: Såsom Christer Nilsson sade, de hade icke kunnat drömma om de ting, som nu tilldrogo sig: Men så småningom lade sig den första öfverraskniogen; bäpnaden gick öfver till harm och vrede; och man började frukta för sig sjelf, när man icke ville låta förmå sig att lyssna till bondehöfdingen. En och annan fanns väl äfven bland de mer framstående herrarne; som insåg rättmätigheten i allmogens handling, som af själ och bjerta trodde på och hänfördes af det storartade; det frimodiga, det mäktiga i denna företeelse; som skenbart bröt friden; men i verkligheten hade friden till sitt enda mål och derför visade sig i det herrliga ljuset af ett befrielseverk: — Till dessa hörde den af herrarne nämnde Uplandslagmannen och riddaren Nils Gustafseon (Puke); liksom hans son; den häftige och stridsglade Erik Puke. Dit kom äfven att höra biskop Thomas i Strengnäs: Alla dessa sågo väl icke så klart som Engelbrekt sjelf; att allt detta som nu måste ske var en öfvergående storm; i hvars spår fridens blommor skulle uppspira; en islossning; som måste föregå våren; men de kände mer eller mindre klart, att det hvaraf de hänfördes var något stort och herrligt, som en ärlig riddare kande och borde bryta en lans för: j Men sådane män bland de gamla; ättestora och rika slägteraa voro få. De allra flesta drogo sig till en början, om möjligt; tillbaka; och när de det icke kunde längre, töljde de antingen befriaren af tvång; eller ställde de sig