Dagens Nyheter – 20 juli 1867, sida 3

tuktat de ädle herrarne vid konungens hof med svärd och udd; så att alla der måst falla honom till fota. — Om jag icke är illa underrättad — inföll herr Hans leende — så var det han som stred med herr Erik Axelsson i slottsträdgården och måste bita i gräset och föras öfver till Skåne, der han vistades länge; innan den minnesbetan hann läkas. — Mer än den minnesbetan lärer han väl hafva fått — återtog herr Jöns — men han är oåtkomlig för sådan lärdom; Han lärer jemt föra på tungan: för tre viker jag ickel och det skall han hafva hugnat sina svenner med der på Kastelholm. Men knappast läto bönderna se sig; och knappast hörde han deras pilar hvina om sina öron; förr än han bad böndernas höfvidsman unna sig lifvet och öfrerlemnade slottet. — Och hvem var höfvidsmannen? — Han hette Johan Folkesson och lyder under herr Erik Puke. — Unge Erik Puke är en tapper riddare och drager alltid svärdet med frojd — tillade herr Hans; liksom för att stämma herrarne mildare. — Men han har gjort gemensam sak med bondehöfdingea! — utropade herr Christer: — Det hafva vi dock samtlige gjort; — genmälte Kröpelin: — Afven jag fann mig nödsakad att aisluta ett stillestånd med den mäktige mannen: Nu ligger han för Örebro slott; och; som det har blifvit mig berättadt, har han med stormande hand tagit förborgen: Det skallicke förundra mig, om fogden måste följa mitt föredöme!