Dagens Nyheter – 20 juli 1867, sida 3

— I talen; ädle herr Hans Kröpelin — afbröt Christer Nilsson. — I talen; som om I gjorden gemensam sak med desse drafvelsmän! — Sakt ; herr Christer — gentog elottsherren på Stockholm med vördighet — jag vill förblifva min herre konuogen trogen, så länge bjertat klappar i mitt bröst. Men hvad som är, det är, och jag erkänner det. Den lille mannen, som I förakten, han besitter i denna stund en makt, som ingen af o3:3, och vill det så fortgå, så är ban innan årets slut den mäktigaste mannen i Sverges rike. — Gud bättre, herr Hang, riksens råd skall väl något betyda! -— ropade riddar Bengt. — Ja väl — svarade slottsherren — med honom skall rådet betyda allt, emot honom intet! — Än konungen? — sporde herr Jöns med samma spetsiga leende. — Konungen — genmälte herr Hans — det förhåller sig så ock med konungev. Den m kt, som i dessa dagar sprungit upp i Svergeslaud, och som har sitt uttryck i denue Engelbrekt.:. det är konungen, ädle herrar! Herrarne sågo på hvarandra och på herr Hans, som om de icke förstått ett ord af hans tal. — Konung Erik måste liksom I, ädle herrar — fortsatte riddaren — böja sig för denna allmoge. Hans makt är icke stor nog att kunna krossa, och derför måste ban vika; Det är en väldig bergsström, eom länge varit slängd ger nom uppförda dambyggnader. (Forts.)