Dagens Nyheter – 20 juli 1867, sida 2

att gifva dem :in rätta betydelse stod der gent emot dem den brinnande fogdeborgen. Med sina torn, sina dystra fängelser och sina tunga minnen om godtycke och förtryck; om kedjor och förbannelser; om suckar och qval; liknade det brinnande fästet en mörk andeskepnad, som svepte sig in i en mantel af moln och stod i begrepa att fly bort för ljuset — denna oöfverskådliga här af bländande ljus, som långsamt men oemotståndligt drog fram ur skogen, öfver fältet. Men som han stod der, helt och hållet försjunken i åskådningen af den antågande hären och öfverlemnade sig åt de rosiga framtidsdrömmar, som den framkallade, hörde han icke, huru stridens gny bakom honom förbyttes till segerrop och jubel. — Johannes! — hördes då en stämma ropa nedifrån foten af kullen. Han vände sig om, och se — der kom en massa af svarta gestalter ut ur det brinnande nästet, och främst gick en liten man; som tycktes ila framom de andra, honom till mötes. Tätt vid den lille mannens sida aftecknade sig på sluttningen af backen mot sommarhimlen en kög oeh smärt gestalt. — Engelbrekt .... Herrman! — utropade munken och skyndade emot de annalkande; knappast beherrskande den öfversvallande glädjen i sitt bjerta. På något afstånd syntes Erik; svart och blodig, men mel ett drag af lyckealig häntyckning i sitt anlete. Men Karlvagnens tistelstång visade då; att midsommardagen år 1434 hade inbrutit.