Dagens Nyheter – 19 juli 1867, sida 2

från muren — I kunnen icke rädda edra svenner. Röken slår ut genom alla öppningar i tornet! Ännu medan rösten talade; föllo de sista väldiga huggen på borgporten; hvars spillror betäckte stenläggningen i porthvalfvet. — Fram, fram vänner — ropade Engelbrekt; och störtade in genom hvralfvet. Och man följde efter man; och hop efter bop, medan männen började försvinna från muren cch vapenklang hördes inifrån borggården. Men lågorna slogo tillsammans mot himlen öfver de stridandes hufvuden, och mot de svarta rökmolnen nedblickade en och annan sijerna från det ljusblå fästet: Vid ett enstaka träd upp i strandbacken befann sig en ensam man. Han låg på knä och bad. Men af de sammanknäppta händernas darrning; af det våldsamt arbetande bröstet, och af elden i det mörka ögat, när det höjdes mot himlen; kunde man sluta till att hans bön gällde något för honom mycket kärt och dyrbart: Det var pater Johannes. Och allt efter som vapenskiftet tilltog der nere och larmet och ropen, blefvo orden; som bangs läppar frarhviskade; ifrigare, blicken i hans öga varmare, innerligare. Och medan han bad, började djupa; dallrande toner simma i rymden. Det var klockoraa i de närmaste kyrkorna, hvilka som vanligt kallade folket tillsammans och hvilkas Jjud af vinden fördes långt bort och sålunda hunno äfven den bedjande munken, bebådande att från alla håll väpnade skaror tågade söderut: (Forts.)