Dagens Nyheter – 19 juli 1867, sida 2

gar; fingo några befallning att söka hugga sönder borgporten. Fråa murarne syntes ingen; så att arbetet tycktes blifva synnerligen lätt. Då upptornade sig plötsligt ett tjockt svart rökmoln innanför murens Det ringlade sig i vida kretsar uppåt och åt sidorna och en af dessa bugtade sig omkriag muren och insvepte dem som stodo framför porttornet. — Slottet brinner! — De hafva satt eld på slottet! — ropades från bergsmännens djupa leder. Och väldiga flammor slogo upp ur rökmolnåt. Den tjocka rökpelaren hade uppstigit bortom det stora tornet, som utgjorde borgens kärna. Sannolikt hede elden der blifvit anlagd för att betvinga de i tornet inneslutne; Men vinden som låg på norr ifrån och tycktes tilltaga i styrka med lågorna; kastade dessa omkring tornväggen öfver till trädbygznaderna straxt invid porttornet. Der kunde de, som slodo på något afstånd, se, huru de flögo utefter iakåsen, beto sig fast vid den, och ögonblickligt kastades tusende gnistor upp i skyn; medan det sprakade och suckade i de gamla timmerslockarne; som om andeväsenden bott i dem och nu löstes ur sina band. I detsamma visade sig ex rad af beväpnade svenner utefter muren. En skur af pilar afsköts, och stora stenar nedrullade mot dem; som voro sysselsatta vid porten. Mon midt under dånet och braket och midtigenom rökmolnen; hördes Engelbrekts starka stämma; uppmuntrande de sina. Och liksom om motståndet fördubblat krafterna; skuro de hvassa yxorna genom ekportarne. — Det är för sent! — hördes en röst ropa