Dagens Nyheter – 19 juli 1867, sida 2

Han betänkte sig icke länge. — Riden tillbaka — sade han — och skaffen mig hit några trädstammar ur skogen; vi måste hafva vindbryggan fälld! En ryttare försvann som en hkhvirfvelvind uppåt vägen; och man hörde snart yxhugg i skogen: Engelbrekt lät under tiden åter, blåsa i hornet; men förgäfves. Endast stridsropen derinom tycktes tilltaga i styrka. Härunder förgick tiden och det började lida mot aftonen; Himmelen var alldeles klar, men en stark vind började blåsa från norr. När trädstammarne blifvit nedförda; lät Eagelbrekt uppresa dem mot vindbryggan; och några män försedda med yxor klättrade uppför dem samt började hugga upp de stora jernringar, vid hvilka viadbryggans kedjor voro fästade. När till slut allt var i det närmaste färdigt hoppade männen ned på andra sidan. Endast tvenne fattade om kedjorna för att gifva de sista huggen. Yxorna föllo; och med ett väldigt brak sjönk vindbryggan; bildande nu fri väg för Eagelbrekt och de öfriga. De tvenne männen, som hållit sig fast vid kedjorna; hoppade ned. — Nu vilja vi väl 3e; om vi icke skola komma hvarandra närmare! — utropade En: gelbrekt, sändande boöfalluing till hela ryttarskaran att skynda ned, Vid stranden skulle alla sitta af; bofalde Engelbrekt,: — Vi måste taga borgen med storm! — sade han. — Gören eder derför redo! Porten var stängd, och medan de nedförda trädstammarne upprestes mot muren på ömse sidor om porttornet; för att begagnas som ste