Munken fattade häftigt Egeibrekts hand; — Det är Johan Walel — utropade han. — Vid S:t Göran; det är Johan Wale och Magnus! — utropade äfven Engelbrekt. Engelbrekt såg sig omkring bland de närmaste männen; och hans öga stannade på tvenne unga, raska bergsmän; hvilka redo ett par synnerligt lifliga hästar. Han vinkade dem till sig och pekade bort emot den punkt, der de båda ryttarne varit synliga. Desse voro verkligen Borganäsfogden och långe Magnus: De hade genom den ihålige pelaren och en derifrån ledande underjordisk gång lyckats rädda sig och i en aflägsen gård på norra sidan om Hofran bemäktigat sig ett par hästar, hvarmed de ville fortsätta sin flykt söderut: Eriks upplysning om bondehärens antågande hade förmått fogden att unrpgifva allt hopp om borgens försvar. Men det var dock hans afsigt att ännu en gång uppträda på Borganäs, för att icke låta sitt byte gå sig ur händerna; utan med sina svecner åter bemäktiga sig Herrman Berman; Åsynen af ryttareskaran slog honom med häpnad. Den gjorde med ens slut på alla hans mörka planer; och det kunde nu bli fråga om; huru han skulle kunna rädda sig sjelf; Hade han blifvit bemärkt från ryttarskaran, så var det föga utsigt att undkomma. — Vi skiljas åt, Magnus — hviskade han — och lyckas vi; så träffas vi åter på Köpingsbus! Tag af åt höger nedåt ängen, jag rider åter vägen tillbaka! Detta hade tilldragit sig; medan Engelbrekt vinkade till sig de båda bergsmännen. När han åter vände sig om för att utvisa de båda ryttarne; voro dessa försvunna: Han omtalade