Dagens Nyheter – 18 juli 1867, sida 3

— Mycket glömmer den, på hvilken allas väl hvilar — svarade den fromma husmodern: — Helst ville jag väl sjelf; om jag kunde; draga med dig: — Vi draga dock ej ut i fiendeland, hustru! — Föga bättre dock! — genmälte hon: — Mulna icke; Engelbrekt; du ser ju att jag är starkare nu, än när du sist drog bort, fast kanske faran nu icke är mindre. Men Engelbrekts hustru får icke tänka på sig, när knappast någon qvinna finnes i dessa bygder, som icke vore färdig att gråta blod: — Så älskar jag att höra dig tala, qvinna! Genom dödsporten går man endast en och en; och den tanken bör hvarje mau och qvinna göra sig förtrogen med. Ett dertill kan du trygga dig vid; antingen vi träffas mera; eller icke; i denna verlden — ingen oren handling skall skugga Engelbrekts minne :;:. Och dermed Gudi befallet, hustru! Han vände sig om; hans ögon voro fulla af tårar: Gamle Björn snyftade till, der han stod i spiselvrån och sökte lägga band på sig, men icke kunde tillbakahålla känslorna, som trängde sig på honom och framkallades af hvarje föremål i rummet; För honom låg en half menniskoålders minnen utbredda och liksom samlade i en enda punkt, i det ögonblick som flydde; Han hade växt upp i Engelbrekts hem; och allt som rörde husbonden hade växt in i hans själ och blifvit för honom hans verkliga lif. Hans kärlek, hans sorger och hans fröjder — de knöto sig alla omkring den lille mannen; som hän nu skulle följa och vårda sig om. Icke under derför, om han djupt kände, huru i detta ögonblick gamla; kära band sletos;