Men från loftsfönstret i Engelbrekts hus hördes en klangfull stämma sjunga: Han sålde mig bort, han tog mitt arf; Hvem vet min sorg utan Gud! Ty må jag ej önska mig komma i graf! Den Iefver, aldrig till, som jag torde klaga mina sorger! Och om jag har varit skyldig dertill, Hvem vet min sorg utan Gud! Så skulle jag inte klagat och gråtit allt still! Den lefver aldrig till, som jag torde klaga mina sorger! Det var ett par strofer ur den bekanta folkvisan Hilla lillas klagan; och den veka vemodsfulla melodien liksom orden gjorde en djup verkan på både Engelbrekt och munken. Det fanns då utom dem i den stilla sommarmorgonen ett sinne; som var tyngdt af djup och oläklig sorg, en blomma som skälfde likt systrarna vid munkens fot; på hvilka hans ögon hvilade:; Hans sammanknäppta händer och hans bleka kind tydde på svåra strider; som i detta ögonblick utkämpades i hans inre. När sången tystnade; höjde han sitt hufvud och såg ut öfver det solljusa landskapet: — Kanske! ;:;:;: hördes han hviska med darrande läppar. Tysta lemnade de båda männen trädens skugga och gingo in på gården: . Här började allt blifva lif och rörelse; och andra saker togo snart både Engelbrekt och munken i anspråk; Hästar framleddes och ryktades, och sadlar och betseltyg fejades, och vapen af alla slag började utbäras ur de särskildta byggnaderna; medan en mängd folk under olika förrättningar fyllde gårdsplatsen;