Dagens Nyheter – 17 juli 1867, sida 3

rande stigen från sitt hus till grinden; hvilken ledde ut åt vägen; förrådde my:cken oro, och den tycktes tilltaga. Kanske var det tanken på det förestående verket; som nu skulle börja, kanske hade han ock und jer denna natt; mera än han dittills kunnat; h: ft iankarna på fostersonen och ynglingen; som vågade allt för hans räddning: Befrielsens ver! var dock icke af den art, att det kunde hes den pröfvade mannen åstadkomma någon ru pbning eller störande inverka på hans vanor. Fostersonens öde deremot — den varma; sjelfuppoffrande Herrmans — hans bild hade knappast lemnat honom, sedan Erik och de öfriga drogo åstad dagen förut. Och ju mer ban tänkte på honom, ju tydligare han såg honom för sig belastad med kedjor och uträclctande eina händer liksom manande till skyndsam. hjelp; desto mer tilltog oron i hans själ: Och rär oron sitter i bjertat, då växa farorna himmelshöga kring orons föremål: Den starke mannen hade icke kunnat uthärda inne i det qvafva soframmet; han måste ut under Guds fria himmel. Men äfven der fortforo de tunga tankarns att råda: Han gick fram och åter den smala stigen i alla dess bugter; han stannade vid gr inden och såg ut öfver landskapet der framför bort emot fogdegården; han gick ut på väg en; der han hade en friare öfversigt öfver hel a dalen, han lyssnade, om han icke snart ski ille höra ljudet af antågande folkhopar. Men allt förblef tyst; oc h morgonrodnaden färgade skogens toppar i all t skärare ljus, medan foglarne började sjung a i trädens kronor och högt upp i skyn. Sna rt låg hela bygden