Dagens Nyheter – 17 juli 1867, sida 3

med strömmen och bron och de många husen belyst af den klaraste midsommarssol; som likt ett blodrödt eldklot tycktes rulla öfver bergen i öster. Engelbrekt försjönk i åskådande af den underbara förändring som så småningom och snart sagdt omärkligt inträdde, allt efter som solen rann upp ur skogen. Och liksom skådespelet af ljusets seger tilltalat hans själ; bredde sig ett uttryck af ödmjukhet och förtröstan öfver hans allvarliga och stränga anlete. Plötsligt väcktes han ur sina drömmar af en galopperande häst. Han gick ett stycke fram på vägen och såg snart en ryttare komma söderifrån. Han satte handen öfser ögat för att bättre kunna urskilja den ankommande, och med förvåning tyckte han sig i hästen igenkänna Brand. Ryttaren var pater Johannes: Hans bruna kappa, som fladdrade för vinden under den snabba ridten; gaf på långt håll tillkänna, hvem han var. — Brand! — utropade Engelbrekt, och gick fram mot munken, som hoppade ur sadeln. Munken nickade. — Och huru har han kommit i dina händer, Johannes? — Genom en man; som du har mycket att tacka för; Engelbrekt! — Och den mannen heter: .:;? — Belgsting! (Forts.)