Dagens Nyheter – 16 juli 1867, sida 1

ligen är hufvudsaken, den; menar man, inhemtas icke på några veckor eller månader: Detta är en sanning; men tror man att ett ständigt tvång, åtföljdt af prygelstraff m. m.; är det enda medel hvarigenom en verklig disciplin kan åstadkommas, då misstager man sig storligen. Uppfostran gör allt; och det finns ingenting som hindrar att ynglingen uppfostras till duglig krigare på samma gång han förvärfvar sig skicklighet i fredliga värf. Denna olycksaliga indelning af medborgare i ett närande stånd, som har fullt upp att göra med att föda sig sjelft, och ett värnande stånd, som skall lefva på det andras bekostnad och till följd deraf födes allt för illa; är, med förlof sagdt; en orimlighet; som man skulle kalla löjlig; såvida den icke vore till sina verkningar så ytterst bedröflig. Låt hvarje gosse från sin tidigaste barndom veta och känna att bland alla pligter, som komma att åligga honom, den största är att i farans stund försvara fosterjorden, låt honom uppväxa i den tanken att han i striden måste lyda förmäns ordres, så vid ahan icke vill förråda sitt fädernesland — vi skulle illa ha uppfattat den menskliga karakteren; vi skulle hysa ett beklagligt misstroende till medborgare; om vi icke vore fullt öfvertygade om, att vi med lugn kunde lemna vår välfärd i en sålunda uppfostrad a mås hönder: Och för öfrigt — ett folk, som icke underhåller någon stående här, har råd att under krigstid rikligen aflöna och belöna dem som våga sina lif till dess försvar; Ett mäktigt band på tygellösheten är detta medvetarde: genom feghet och olydnad bestjäl jag mig sjelf och min familj; men skulle jag dö emedan jag ställt mig mina förmäns befallningar till efterrättelse, ehuru jag ansett dem okloka, så behöfva icke min hustru och mina barn frukta någon nöd. Säkert är att i samma mån upplysningen sprider sig bland folken; blir det svårare för vederbörande att samla ihop en massa menniskor, som duga till och vilja vara maskiner — ty en maskin skall ju soldaten vara; enligt en grundsats som ännu af många försvaras. Olyckliga alla monarker, hvilkas tronsr hvila på bajonetter, om denna grundsats är sann! Vore det verkligen så att disciplinen icke kan uppehållas annorledes än genom tvång, funnes icke i menniskohjertat andra och mäktigare känslor att vädja till; än fruktan för arrest och prygel; då måste dessa troner förr eller sednare ramla. Med tanken fästad på Schweiz och Förenta Staterna kunna vi för vår del verkligen icke ett ögonblick tvifla på möjligheten att åstadkomma ett nationelförevar; som förmår skydda vårt land mot yttre fiender; utan att på långt när kosta så mycket som vår lilla indelta armå; hvilken likväl; vapenlös som den är, i sjelfva verket utgör en mycket klen borgen för vår sjelfständighet. Vi sade härofvan att den väpnade freden i sig innebär stora politiska vådor, och vi vidblifva detta yttrande. Hvad som är ämnadt att betrygga staternas lycka och oberoende anse vi hota staterna med undergång. Och faran blir allt större i den mån obehöfligheten af de stående armeerna blir allmännare och klarare insedd. Det är ju naturligt att ett starkt missnöje måste utbreda sig och bli zerksamti hvarje samhälle, som onödigtvis utarmas. Den politik; som söker bibehålla den närvarande ställningen; litar i främsta rummet på massans likgiltighet och tröghet. Detta stöd har varit ganska godt och är det väl ännu — men det skall försvinna, utan tvifvel ganska snart; ty under ingen tidsålder har väl det politiska intresset vuxit och utbredt sig mera än i våra dagar. as ana 0 0 ee