Dagens Nyheter – 13 juli 1867, sida 3

BREES CREEK EN AR ESA EA: äfven det skarpaste öga icke skulle hafva anat, att den löfrika björkdungen hade dolt ett sådant innehåll. Vinden friskade dock upp allt mera, och dimman drefs i underliga skepnader fram mellan holmen och slottsmuren, som låg på några stenkasts afstånd. Sannolikt för att begagna sig af den betäckning; som hans tillfälliga bundsförvandt ännu kunde lemna; eburu manteln var sliten och han snart skulle vara fullkomligt försvunnen, gaf Erik ett tecken; och flottan flyttade sig omärkligt framåt så nära sjöstranden som möjligt. Han hoppades alltid ännu att den lilla löfdungen i den nattliga skymningen ej skulle urskiljas från skogen derbakom. Måhända skulle han icke heller svikitsi detta hopp; om icke vid en bred uthuggning i skogen; hvarifrån man kunde skönja en stor öppen plats åt sidan; vinden liksom fått fördubblad styrka och med ens sopat bort de sista spåren af den skyddande dimman; Ogonblickligt låg åter flottan orörlig och starka armar stötte med kraft åror och båtshakar ned emot sjöbotten för att hålla flottsn stilla mot vinden, hvilken låg på från sjösidan: Slottet med sin mur och sina torn låg som i ett flor framför dem, och man kunde tydligt se, huru en sven gick fram och åter på vallen. Fråa den yttersta båten till venster hördes ett ljud; som om en bågsträng blifvit spänd. Erik såg dit och ett par glödande ögon tycktes afbida en vink af honom för att aflägsna den opåräknade åskådaren. Vid en häftig vink af Eriks hand sjönk dock bågen åter ned ibåtens gömmor. I samma ögonblick började flottan vända sig åt sidan: Den skarpa vinden hade