Under tiden samlade sig de andra drängarne omkring Erik, den ene efter den andre. — Stunden är inne — sade Erik och vände sig omkring i ringen — men innan vi lägga ut; skolen I ännu en gång säga mig; om I viljen våga lifvet för Herrman Berman; Ett enstämmigt ja blef svaret. :: — Ännu är det tid att vända — fortfor talaren med ett allvar och en högtidlighet, som om han varit en pröfvad man — den; som icke vill följa mig; kan ännu draga sig tillbaka. :: Godt; godt — tillade han; då alla tillkännagåfvo sin lust att våga allt för den käre Herrmans räddning — men läggen på hjertat hvad jag sagt eder: Intet ord får talas; intet vapen röras utan på min befallning; icke ens till sjelfförsvar. I skolen låta döda eder utan ett ljud af klagan, utan en suck, på det att någon enda af oss må hinna upp till fogden och antingen der dö eller rädda den fångne: Kommen ock ihåg de öfverenskomna tecknen; behöfves en serskild tillsägelse, så skall den gå från man till man! Gud och S:t Göran stå 088 bil — Gud och S:t Göran stå oss bil — upprepade alla och tryckte Eriks hand. Några ögonblick derefter voro båtarna skjutna från strand: Fyra man befunno sig i hvarje utom i den största, der Erik sjelf-tagit plats. När de hunnit ett stycke från strand och kommit bakom en temligen hög skogbevuxen holme, gjorde Erik ett tecken, i det han lät höra en kort hvissling, och alla båtarne lade sig sida vid sida och fastbundos vid hvarandra, så att de tillsammans bildade en flottbrygga, hvars framsida utgjordes af ett ogenomträngligt löf