Dagens Nyheter – 13 juli 1867, sida 3

fyllt löfseglen, och antingen om den främste af drängarne låtit skrämma sig af synen från muren eller bans armstyrka svikit bonom, men hans åra hade gifvit efter, och genast fattade vinden i löfverket och hotade att blotta bela företaget: Ett larmrop hördes från svennen på muren, och Erik såg, huru ett par svenner till blefvo synlige deruppe; Icke ett ögorblick förlorade ban dock besinningen. Lätt som en fogel hoppade han öfver i den yttersta båten, fattade en båtshake och med en förvånande styrka bragte han detta hörn af flottan att stanna, medan han teckuade åt de öfriga att omärkligt rikta in henne i det rätta läget. Knappt var detta gjordt; förr än ban såg den första svennen med häftiga åtbörd r peka. utåt sjön i riktviog åt flottan. Erik öfverlide med sig sjelf, om han skulle bakom båtarna söka komma i land och utefter strauden sr yga sig fram till den punkt, der han kunde öfver klättra muren. Då såg ban till sin utomordentliga förvåniog, huru den svennen, som gifvit larmtecki et, fördes bort från muren och buru den ene af de båda andra svennerna intog hans plats. Med klappande bjerta gaf han ett tecken åt alla att vara fullkomligt orörliga, och buru svårt det än var, lyckades det dock att hålla båtarne stilla: (Forta.)