Dagens Nyheter – 13 juli 1867, sida 2

ledde ned till Hofran några unga bonddrängar vandra fram. De gingo med en viss försigtighet; och den som gick främst och tycktes leda tåget stannade litet emellan vid minsta ovanliga ljud. De buro alla stora löfknippor, så att man kunde tagit dem för att hafva på sedvanligt sätt samlat grönt till midsommar dagens firande; och på afstånd, synnerligast när de närmade sig sjön och inhöljdes i den derifrån uppstigande dimman; hade man kunnat taga dem för en skogsdunge; som ned ens fått rörelseförmåga och flyttat sig framåt; för så vidt som man ens kunde urskilja dem: Måhända var det också bonddrängarnes -beräkning. Vid stranden lågo fem små båtar, och framför dem stannade löfruekorna; och hvarje bonddräng lade sin knippa ned vid stranden; hvarpå de bhjelptes åt att helt och hållet kläda båtarnes frambogar med löfruskorna. De voro till antalet tjugu, så att fyra förenade sig om hvarje båt. Snart var hvarje båt försedd med en tät löfsal i sin för, men olika höga. Tvenne af båtarne hade ordentliga träd fastgjorda vid stammen; En af drängarne hade stannat något på afstånd och öfvervakat det hela. När arbetet var färdigt, nalkades en af de andra och sade halfhögt: — Du har icke tagit misten i beräkning; Erik, med hjelp af den skola vi komma osedda fram utan S:t Hans-löfvet. — Vi hafva god tid — svarade den tilltalade; som: icke var någon annan än Erik — och blåser det upp på sjön och dimman skingrar sig, är det godt att hafva skydd,