Dagens Nyheter – 12 juli 1867, sida 1

tills om qvällen på slottet, då Borganäsfogden uttalade de förfärliga orden, hvilka sedan dess liksom afgrundsfoglar hväst sitt -hesa skri i hennes öron. — Herrman måste räddas — så slutade hon — det finnen I väl, fader Melcher, Kan måste räddas : : : — Ja; ja, han måste räddas, det är också min herres, eder faders; uttryckliga befallning; men... men frågan är, huru det skall gå till: Ett vore att fråga Johan sjelf, men. .: — Det är också min tanke :.. fogden skall blifva vår fångel — Och huru menen I; att det skall tillgå? — sporde gubben leende; — I besinnen icke, att mannen har räfvens slughet och är oåtkomlig jast genom den mannens lif, som han har i sina händer. — Genom list! — svarade Agnes. — Vi bedja honom om ett samtal i mitt namn; vi lofva honom till och med mitt jaord ; :. och när han kommer; så finner han eder och min faders svenner, och I fören honom hit i tornet. I Husaby kloster vill jag stämma möte med honom. Gubben strök sig om skägget med handen, och hans ögon stirrade på elden i spiseln. — Godt — sade han efter en stunds tystnad — eder plan är icke att förkasta; liten Agnes; men:.. sägen mig nu ock, om allt lyckas, hvad viljen I sedan? — Sedan Herrman är fri och hos sin fosterfader igen :;: genmälte hon dröjande — sedan vill jag säga honom mitt sista farväl och ;:. — Nej; nej:.: säg icke ut det der ordet;