Dagens Nyheter – 12 juli 1867, sida 1

— Karin! — utropade hon — jag har funnit det! Lemna mig nu! ensam; i afton, när allt är tyst, då vill jag tala med dig. När Karin försvunnit, stod ännu länge den bleka flickan försjunken i tankar, men åter flammade det till i de stora ögonen och hon knäppte bedjande tillsammans sina händer; Ögonblicket derefter låg hon på knä framför madonnabilden på bönpallen. Några dagar derefter återvände Melcher Gjordsson till slottet: Om aftonen, sedan han slatat dagens bestyr, satt ban och hvilade sig framför spiselbrasan i sitt rum; då dörren öppnades och Agnes inträdde: Den gamle mannen steg upp och gick henne till mötes. — Kan någon höra oss, fader Melcher? — sade hon med darrande röst — Jag har vigtiga saker att tala med dig om. Melcher såg på henne med en kärleksfull blick och bad henne vara lugn. Ingen skulle störa dem; och ingen kunde heller höra dem: — Jag söker goda råd, Melcher — började då Agnes — och jag har ingen i hela vida verlden, som jag kan vända mig till utom dig; du som jag haft kär allt sedan jag lekte på ditt knä, som barn: — I börjen så högtidligt, liten Agnes — inföll gubben; i det han fattade flickans hand och liksom sökte lugna henne genom blotta ljudet af sin röst — I talen så högtidligt, som om det rörde lif och död: — Det är ock så, att det rörer lif och död; gamle Melcher. Och hon omtalade oförbehållsamt sin kärleks korta historia från hennes räddning på Jätturn