Dagens Nyheter – 10 juli 1867, sida 3

ASARESNISSA nu en pålitlig man; just en vän sådan som du, ty dig kan jag förtro mig till. Den gavwle log så godt vid grefvens ord. — 8Bkildes vi icke åt i ungdomen, grefve — sade han — så vet jag icke, hvårför det skulle ske nu, när vi nalkas lifvets gräns! Jag kunde väl tro, att saker af vigt timade här uppe, efter som I så enträget befallten mig rida den långa vägen från Oppeasten midt i vintern. Det går ej så lätt, när man har de sjuttio på nacken, men likvisst har jag hvarken sparat mig sjelf eller min häst. — Tack, tack, käre vän! — nickade grefven vänligt. i — Vid Tortuna kyrka mötte jag de ädle herrarne, som drogo härifrån — fortsatte den gamle — de togo in hos presten öfver natten, och jag stannade en stund, eftersom jeg trodde mig finna eder bland dem, Eder fann jag icke, men väl något annat som rörde eder, och det skolen I veta. — Och hvad? — De ädle herrarne voro mycket förbittrade, äfven gamle herr Christer och i synnerhet biskop Knut. De talade vreda ord öfver en som hette Engelbrekt, och äfven edert namn sammanbands med den mannens.... — Såå : . : låt höra; Melcher. .: mitt namn och Engelbrekts, säger du? — Ja, jag stod vid trappan till kyrkherrehuset, och biskopen och herr Christer hade stannat på trappan oeh biskopen slog herr Christer på axeln och sade: c4det skolen I se herr Christer; att grefve Hans på Westerås slott drager ens med bönderna; Gud bättre, och Engelbrekt. Att hafva måst vika för dem;