Dagens Nyheter – 10 juli 1867, sida 2

alla ryttarne: Jag kände godt igen fogden: Herrman satt tätt insvept i en sid kappa; men vinden förde uppslaget för ett ögonblick åt sidan, och då såg jag hans anlete: Bland svennerna såg jag äfven långe Magnus. Herrman red mellan honom och fogden. När de kommit öfver bron vände fogden plötsligt om och vinkade till sig svenuen med facklan: När grefvens af Ewersten dotter rider hit öfver — sade han — så kan du bedja henne från mig att tänka på S:t Hans afton; både den i fjol och den nästkommande! Och derpå försvann han; — Fort; låt sadla min häst — ropade Engelbrekt — jag vill sjelf sitta upp! Han störtade mot dörren, men hejdades af munken, som fattade hans hand. — Nej, nej, Engelbrekt — sade denne — lemna detta åt mig och gossen här. Det skulle väcka onödigt uppseende; om I dragen åstad midt i natten ::: — I skolen råda härutinnan, fader Johannes:.. Men sparen icke hästarne och Gud vare med eder. Du skall hafva tack; Erik: Dina tidender äro guld värda. Munaken och gossen lemnads rummet; och en stund derefter hörde man ljudet af hästfötter, som aflägsnade sig från gården: Enagelbrekt gick oroligt fram och åter irummet, försjunken i tankar. Slutligen stannade han framför den nedbrunna brasan; der endast en och annan ljusblå låga hoppade som andar öfver de glödande kolen: — Herrmann! — sade han långsamt; men tystnade åter; och först efter en stund tillade han — 8Sanct Hans afton: —