Dagens Nyheter – 10 juli 1867, sida 2

— Amen! tillade munken och såg förtröstansfullt Engelbrekt i ögat: Dörren slogs med detsamma upp, och en halfvuxen gosse stormade in. Det var Erik, — Gif mig ett halfi tjog ryttare, Engelbrekt — sade han med mycken ifver — och jag skall våga en lek, som skall skänka dig glädje! — Hvad går åt dig Erik — genmälte Engelbrekt småleende; — Vi hafva en felig) dag med riksens fiender, huru kunna vi då storma i väg; som om vi hade fienden på halsen. — Herrman! — sade Erik; ännu flämtande af den häftiga ridten till herrberget: — Hoerrman; gosse .;.. hvad har du för tidender om honom. — Så vidt jag har mina ögon i behåll, och mina öron duga — svarade Erik — så såg jag honom rida ut genom söder tull med Borganäsfogden och väl tjugu ryttare. — Herrman och Johaa Wale! — Jag hörde kedjorna skramla om hästen — fortsatte Erik — och de redo fort undan. — Men huru kunde du känna dem? — sporde Engelbrekt tviflande: — Jag hade bundit min norrbagge vid broräcket utmed ån för att om möjligt komma in på slottet och se mig om, huru lägenheten kunde vara derinne. Jag hade redan gått öfver vindbron och stod invid porten, då jag hörde en hop ryttare komma inifrån borggården: Jag kastade mig öfver ledstången på bron och klämde mig tätt intill muren: En af slottsfolket kom med en fackla och ställde sig med ryggen mot mig; och bakom honom såg jag ) Fridlyst. Felig dag — stillestånd.