Dagens Nyheter – 10 juli 1867, sida 2

VI. Grefvsa Hans ech hans dotier. Det var tyst på Westerås slott, och de nyfikna bland stadens innevånare, hvilka långt frampå natten gingo omkring på gatorna och fram på dea öppura platsen vid åbrädden framför vindbryggan, undrande och spörjande om den förflutna dagens händelser, hörde blott ljudet af vaktens enformiga gång fram och åter på muren. Hvarje ljus i slottet var också släckt; endast från det rum, som hvar man visste att den grymme fogden sjelf bebodt, endast derifrån lyste ljus, sqvallrande om; att dock någon var vaken i slottet. Så var också förhållandet. Grefve Hans satt der uppe; och äfven han var försjunken i tankar, liksom Engelbrekt der borta i det oansenliga härberget i staden: Hans öga hvilade än på en pergamentsbit, som han höll i handen, än på det med en duk öfverklädda ekbordet, der på morgonen Jösse Eriksson med en sådan tillfredsställelse sett på sina bref och låtit dem läsas af sin husfru; Nu voro dessa bref borta, och den röda bordduken utvisade genom sina veck och sitt oordnade skick, huru brådt den handen haft, som sammanrafsat papperen och brefven; Märken funnos ock, som tydligt telade om den högsta vrede hos den; som lemnat rummet. Bordet var öfverströdt af små pergamentsbitar; som tydligen hade tillhört ett större bref, något som äfven bestyrktes af några bitar af ett vaxinsegel: Men brefvet hade icke blifvit sönderrifvet; det var sönderhugget; och duken och bordsskifvan buro märken af de skarpa huggeni