Dagens Nyheter – 9 juli 1867, sida 2

— Låten. det vara nog; fogdel drifven icke eder sak längre. Låt nu allt bero på konungen: Hån ensamt kan återgifva eder Westerås slott! Riddarens ord voro liksom en öfversättning af. fögdehs innersta tanke. Han gjorde icke vidare något. motstånd. Han lät sin anklagelse falla, och Westerås slott öfverlemnades enligt Dalallmogens önskan och riksens råds beslut åt grefve Hans af Ewersten. Senare ut på aftonen satt Engelbrekt i sitt herrberge nere i staden; En brasa flammade ur spiseln och spridde sitt sken öfver rammet och mannen. Engelbrekt satt och stödde hufvudet mot handen; medan hans blick följde flammornas fantastiska lek, der de flämtande slukade spiselmuren och tyektes hafva så mycket att beställa, innan de dogo bort, för att efterträdas af nya. Hans anlete var blekt; det såg till och med lidande ut; men det kunde vara en följd af spiselelden, liksom sjelfva klippan tyckes mjukna; när hon färgas röd i aftonrodnans brand. Han framtdg ett svart crucifix; som han en stund andäktigt betraktade; medan hans läppar framhviskade ord; hvilka icke voro ämnade att höras. Derpå knäppte han sina händer tillsammans omkring det lilla cerucifixet och försjönk i bön: Han märkte icke derunder, huru dörren öppnades och en högväxt munk sakta inträdde. Det var pater Johannes. Han stannade vid dörren; när han såg Engelbrekt bedja; men när dennes rörelse utvisade, att han slutat sin bön; gick patern fram och lade handen på Engelbrekt skuldra;