Dagens Nyheter – 9 juli 1867, sida 2

händer. Ett omärkligt löje drog öfver den anklagades manliga anlete. t — Hvad brefvet beträffar, som jag lemnat i rådets händer — sade han — så mottog jaj det i konungens kansli; försedt med konungeni eget sigill, söm väl ännu lärer hänga derunder; ock hvilket således riksens råd lätt kan undersöks. Men icke vet jag, huru I fogde kunnat kömrma på den tanken, att jag skulle hafva förfalskat konungens bref, om det icke eger något sammanhang med ett annat bref, också försedt med -konungens insegel, men som stals ifrån mig förliden S:t Hans tid, då jag sof om natten hos vördig fader biskop Thomas på Tynnelsö. Dstta brefret var till en enskildt rhåh, ett öffer hän också för edert godtycke Jösse Briksson — jag lade det på ekebordet framför födströt, och om morgonen, när jag uppstod var det försvunmet. Det brefvet som rörde Dalamännens klagan; det lemnade ieke mitt bröst från det ögonblick jag mottog det; tills jag lemnude det herr Hans Kröpelin på Stockholms slott i handoim: Den enkla förklariogen var tillfyllestgöratide, och var det någon bland de närvarande, som ännu tvekade i sitt omdöme, så bekhöfdes blott en blick på fögden, för att han skulle blifva fullkomligt öfvertygad. Jösse Eriksson stod der i ordets egentliga mening som en förkrossad man. Hans runda ansigte var Nikblekt och ögonen voro sänkta mot golfvet. . Då närmade sig honom Nils Stensson och hviskade i hans öra: