Dagens Nyheter – 9 juli 1867, sida 1

skolen I ec! Jag önskade jag hade den lille bergsmannen här framför mig, det skulle blifva mig och icke honom till fromma! En sven störtade in i salen. — Riksens råd rida öfver vindbron fogde, och om jag icke sett fel, är Engelbrekt Engelbrektsson med! — Engelbrekt! — utropade. båda herrarne på en gång. — År det sannt hvad en af svennerna sagt, som nyss återkommit till slottet från staden, att gamle hr Christer Nilsson blifvit lemnad som gi-slan, så lärer det nog vara den lille bergsmannen. t — Lycka till fogde — sade då riddar Thure och svängde sig om på klacken — mig synes det nu, som om det vore för sent att full borda vårt aftal! Han hade knappt talat ut, så öppnades salsdörren och herrarne af rådet med biskop Knut i spetsen inträdde, Sist gick den lille bergsmannen öfver tröskeln, men deremot saknades gamle herr Ohrister. Biskopen tog till orda och redogjorde för den öfverenskommelse, som blifvit träffad med Engelbrekt på allmogens vägnar, och att nu genast de nödiga brefven skulle uppsättas och underteckuvas. Under biskopens långa tal undergick Jösse Eriksson en underbar förändring. Hela dea osäkerhet, som så tydligt gifvit sig tillkänna förut, var med ens försvunrer, och i stället uppenbarade sig bos honom en kraft, som dock ögonblickligt slog öfver i vildhet, en beslutsamhet, som gränsade till våld, Hans blodsprängda öga rullade icke längre omkring under ögonbrynen liksom lurande på rof; detta