Dagens Nyheter – 8 juli 1867, sida 1

Och hon sjönk öfvermäktig af rörelse ned emot golfvet; förgäfves famnande efter den hand, som för sent räcktes henne; Men ögonblickligt vek det bittra bort ur Herrmans anlete och han böjde sig ned och lyftade upp den gråtande flickan. — Förlåt mig, förlåt mig — hviskade han ömt — men långa nätters förtviflan hafva bränt in i min själ den tron, att.:: Ack, se ej på mig så, jag tror det icke meral Förlåten mig; jag har kunnat bedraga mig..: Och frukten icke stolts jungfru, att jag skall förnya mitt spörjsmål ;.. Stolthet bar jag fått i arf, jag tigger aldrig om min lycka. Han hade rätt, min fosterfaders vän, Jen fromme patern — bondesonens lycka växer ej på herremannens jord. ! En skugga af den försvunna dysterheten drog åt:r öfver hans panna; Agnes frigjorde sig från hans stöd och såg på honom med en blick så full af oro och smärta, att mörkret i hans anlete flyktade. — Jag förstår eder ej — sade hon — när jag såg eder komma om aftonen der i slottsträdgården, blek ännu efter edert knappt läkta sår och den sjukdom; som blef följden af eder oförsigtighet, när min faders svenner förde eder till Gripsholm : : : ack, jag var så glad, när jag åter såg eder lika frisk och stark; som den dagen, då edert mäktiga svärd gaf fribeten åter åt den stackars gamla qvinnan vid Borganäs! Se; derför log min mun, och derför lekte skämtet på min tunga, det spörjsmål I gjorden mig .:. — Tyst, tyst, stolts jungfru, minnen mig icke derpå, I ären född grefvinna, jag är bondeson: I mitt fängelse harjag haft tid att tänka derpå.::