Dagens Nyheter – 6 juli 1867, sida 3

borde lemna fången eller icke; men till slut stod ölstånkan så lockande för hans inbillning och oset-från de många läckerheterna; hvilka vankats till herremiddagen och hvilka alla, ehuru de buro namn af allt möjligt på fisk, dock kittlade luktorganerna på ett sätt, som antydde något helt annat — detta blef honom för öfvermäktigt: Han störtade ut och stängde dörren med en fart; som väckte både fångens och hans väktares förvåning. Men den samvetsgranne mäster Jörgen märkte icke i sin ifver, när han tillslöt dörren; att alldeles invid honom befann sig ett väsende, som otåligt afbidade hans försvinnande. Icke heller kunde han höra, att en hand straxt efter honom fattade dörrlåset: De innevarande hörde det knappast heller. Endast fången såg med ofrånvänd blick åt dörren, och på det underliga minspelet i hans ansigte märkte svennerna; hvilka hade satt sig med ryggarne mot dörren; att något der tilldrog sig. De vände sig om; och sågo en qvinnoskepnad glida in i rummet. Hon var beslöjad, men när hon tagit några steg fram på gol vet, slog hon slöjan tillbaka. Det var Agnes. En förfärlig blekhet betäckte de sköna dragen, men det var icke den blekhet, som är rädslans och försagdhetens, utan den som lika ofta betecknar en kraftfull viljas genomkämpade och afslutade strid. Det visade elden ur de stora, mörka ögonen, och en mäktig andekraft liksom utströmmade ifrån hela hennes väsende. Afven de råa svennerna voro känslige derför; De reste sig upp från bänken; der de tagit