Dagens Nyheter – 6 juli 1867, sida 3

Riddarens ord tålde ingen invändning; och så väl Jösse Eriksson som Johan Wale å sin sida voro af lätt begripliga skäl icke så synnerligt angelägna att inför den stränge riddaren; som de ännu icke till fyllest kände, blottåsitt förehafvande. Jösse Eriksson gaf derför med en vink, som svennerna fullkomligt förstodo, sin vilja tillkänna rörande fången; hvarpå han aflägsnade sig med riddaren; åtföljd af Johan Wale. Denne vände sig om i dörren, som om han velat tillsäga något, men riddaren ropade hans namn i detsamma; och äfven han försvann. — Bäst vore det, menar jag — sade mäster Jörgen, när han blifvit ensam med fången och svennerna — att föra den fångne herren inom lås och bom ner i tornet, men efter fogden icke sade något, så må han blifva här så länge. I svaren emellertid mig och fogden för honom; svenner. Jag har också något af vigt att beställa — tillade han för sig sjelf, i det han nalkades dörren — fastan har hans helighet påfven och hans heliga anhang gjort allt för lång för en fattig syndig menniska. Man står icke ut med hälften så mycket; när man har fisk i magen och vatten, förstås, ty det kör i hop.:: Nej ett ärligt stycke kött och en mugg öl, se det skall nu en syndare hafva; Och den konslen bar jag lärt mig i stekarehuset till fyllest; att bara man kallar det för fisk; så kan man äta så mycket kött; man åstundar: Se saken betyder intet; namnet allt.:: det har ny min vän, köksmästaren lärt mig utantill, Under det han mumlade detta helt sakta för sig sjelf hade han hunnit dörren och öppnat den; Han stod länge och öfvervägde, om han