Dagens Nyheter – 5 juli 1867, sida 2

sådan makt; som den I nu fören med eder, få namn af att upprätthålla lag och rätt. Detta är icke försvar; det är anfall. ... Och det mån I veta, bergsman; att väl så stor styrka som denna kan vår nådige herre konungen och riksens herrar och män uppställa mot eder; om I viljen bida. Men då blir ju strid och blodstörtning och manfall inom riket; det Gud förbjude. i — Nej, nej; ädle herr Christer — gentog Engelbrekt med värma — sådant kan icke inträffa. Då skulle Sverges rikes herrar och de ärlige männen af frälset göra gemensam sak med konungens fogdar och lagens vrängare!l Nej, slikt är omöjligt; herre! Och ginge edra ord; det Gud af sin nåd förbjude, ginge de i fullbordan; då blefve det väl strid mellan svenske män, det är sannt; men kommen det ihåg, stränge herre; att Guds är segren; och Guds sak är lag och rätt, icke olag och orätt: I dragen eder väl till minnes, stränge riddare och ärlige män af riksens råd; när vi sist; nu ihöstas sistliden; stodo här ansigte möt ansigte; att: vi män af Dala fogade oss efter eder vilja och drogo hem till våra berg igen. Det talar bäst för, om vi vilja freden eller icke. Men fred ega vi icke och vinna den aldrig; så länge Jösse Eriksson sitter som konungens fogde på Westerås slott: Se derför befinna vi oss nu här, och innan denna sak blifvit drifven igenom; vända vi icke hemåt. — Men det faller mig dock underligt före — tog nu åter biskop Knut till orda — det faller mig underligt före, att I hafven dragit med sådan makt: Saken står; mig veterligt, på samma punkt; som när I och edra män