Dagens Nyheter – 5 juli 1867, sida 1

sutto. Efter några ögonblick hade de hunnit den plas, der biskop Knut och Christer Nilsson med de öfriga stannat: De hade icke velat rida fram, när de sågo de mörka lederna af bergsmännen och deras svenner komma fram bakom skogen; utan hade först velat afbida utgången af de trenne medbrödernas öfverdåd: Vördsamt blottade Engelbrekt och hans följeslagere sina hufvuden för herrarne. Men liksom om hans foglighet ingifzit dem mod, antogo så väl biskopen som herr Christer en botande uppsyn, och den senare sporde med strävghet: — I kommen dragande med stor makt ned åt landet, Engelbrekt Engelbrektsson: Hvad är eder mening red allv detta och med hvad rätt dragen I så åstad? — Ädle herrar och män af riksens råd — genmälte Evgelbrekt — detta spörjsmål är till sin mening, om ej till sin ordalydelse; detsamma som I gjorden mig icke långt härifrån för omkring ett halft år sedan, mitt svar är också detsamma. Min och männens af Dala mening är ingen annan än den; att vi vilja lefva med lag och r.tt i Sverges rike; När detta goda beröfvas oss, så vilja vi försvara det; det är vår rätt och plgt, liksom det är hvarje menniskas pligt att försvara sitt eget lif. — I glömmen dock, bergsman — inföll biskop Knut — att den bryter lag; som tager sig rätt med våldsam hand: Vett talar inför domarbordet, men icke svärdet! — Sanna äro edra ord, nådige herre, värdige fader biskop — genmälte Engelbrekt: — Vi hafva också bjudit oss med lif och gods att stå till rätta inför lagen; men vi hafva afvisats