sig, ett -hjorislitande rop, som tycktes på herr Johan Wale utöfva ett märkvärdigt inflytande: Hans ögon blixtrade till; och en-darrning genomfor honom: Dörren öppnades i detsamma; och tvenne till tänderna beväpnade svenner införde den väntade fången: Men vid dörrens öppnande syntes mot den bakom varande stenmuren tvenne dödsbleka anleten, hvilka dock till det mesta undanskymdes af röken från svennernas facklor: Herr Johan Wale igenkände i det ena fru Brigitta och i det andra Agnes; grefvens af Ewersten dotter. Dörren stängdes åter, och svennerna befalltes alt eflägsna sig, sedan de först på herr Johans befallning -anskaffat pepper och bläck: Det var Herrman Berman; gom nu belastad med kedjor stod inför sina hötskaste och farligaste fiender; Han var knappast igenkänlig, så hade det hårda fängelse, hvari han hållits, förändrat honom; Men hans hufvud var högburet, och ur hans ögon flammade en eld; som d3 båda fogdarne koappast kunde uthärda: oo Jag her låtit hemta eder upp ur tornet — började Jösse Eriksson med myndig ton — I kunnen nu rädda. :. Han fick icke fortsätta längre förr än Johan Walle med myeken ifver afbröt honom: a Förlåten mig, Jösse Eriksson — sade han — men är detta den ädle Herrman Berman? Fogden spände sina tindrande ögon i talaren; utan att begripa hvad han menade med denna fråga. — Ar det möjligt — fortsatte Johan — att I halven kunnat tillåta em sådan behandling af