Dagens Nyheter – 1 juli 1867, sida 2

Jungfruns bleka kind rodnade af förtrytelse; och den fina läppen darrade. Men något ord hann icke vidare uttalas; förrän grefve Hans liksom af en händelse stod vid sin dotters sida: — Min vän, riddar Bengtsson — sade han leende till Magnus — I gången fråm med stormsteg; menar jag. — Ljyckan står dem djerfvom bi; ädle grefve — genmälte Magnus: — Och hafven I gjort eder till min dotters riddare, Magnus Bengtsson; så är jag säker, att I skolen med svärd och lans visa er värdig att kämpa för henne och hvad hon sätter högt — tillade grefven; till hälften skämtande. — Förliten eder derpå! — svarade Magnus i det han stack den lilla handsken innanför sitt svärdsbälte. Grefven vände sig härvid om och mötte dervid biskopens leende anlete. Denne vinkade grefven åt sidan bortåt ett af fönstren. — De unga tyckas passa för hvarandra! — sade han halfhögt: Grefven svarade intet, utan såg tankfull ut genom slottsfönstret; hvarifrån man hade utsigt öfver en del af staden och platsen framför vindbryggan. En ovanlig rörelse tycktes råda bland befolkningen oeh täta hopar af menniskor stodo på ömse sidor om slottsvägen, blickande emot porten. Medvetslöst hvilade grefvens blick derpå; medan han lyssnade till biskopens tal. Denne stod vänd inåt rummet och kunde derför icke se hvad som tilldrog sig der nedanför slottsporten: (Forts.) rs —— I