Dagens Nyheter – 1 juli 1867, sida 2

snart utspann sig på denna sida af salen ett lifligt samtal; hvarvid den ena skrattsalfvan aflöste den andra: Synnerligast utmärkte sig herr JoHan OChristersson och herr Nils Stensson, men äfven herr Carl Knutsson blandade sig i det lifliga skämt som här fördes; och fru Ebba Krummedik ville dervid anmärka; att hans blick helst hvilade på den-sköna jungfru: Carin Carlsdotter. Jungfra Carin och Agnes hade sällat sig till hvarandra; men de voro som natt och dag. Den förra var en ljus; nordisk skönhet; bvars stora mörkblå ögon blixtrade af lif och glädje: Agnes skönhet var af en helt anfan art; och vid detta tillfälle var det; som ett genomskinligt sorgdok omsväfvat henhe: Hon log väl åt skämtet, med leendet var tvunget och hennes blick var drömmande. Något vigtigt; men som var främmande för verlden omkring henne; upptog synbarligen hela hennes själ. Framför henne stod unge Magnus Bengtsson! Hans öga hvilade mbd ett uttryck af vällust på henne. Hans mun log; och kan var outtömlig i sitt bemödande att behaga den mörkögda tärnan. Men fransen af hennes svarta ögonhår lyftades sällan så högt, att riddaren kunde ?å skåda in i hennes sköna ögon; och leendet som krusade hennes läpp var så matt, att han borde hafva afkylts i sin ifver att behaga, om han icke haft allvarsammare planer med afseende på henne. — Nu har jag varit eder man; stolts jungfru, på vägen från Göksholm och hit — sade slutligen herr Magnus, för att framtvinga något bestämdt svar af den tystlåtna flickan — men I hafven dock icke gifvit mig någon handfäst