De som styra folken misstaga sig storligen då de inbilla sig att de personer som offentligen tadla deras handlingar äro fiender, hvilka de böra högeligen frukta och på allt sätt förfölja. Så är det icke. Alla maktegande hafva fiender, fruktansvärda; dödliga fiender; men de farligaste bland dessa äro smickrare, baktalare och i synnerhet dåliga rådgifvare, hvilka, då de söka inverka på regentens åsigter, i de flesta fall hafva sin egen fördel till ögonmärke. Också plägar en sådan rådgifvare vanligen, så ofta hans herrskare visar sig böjd att lyda en ädlare röst; som talar i häns inre, skynda att afråda hnonom från att verkställa hvad hans samvete bjuder. Dylika rådgifvare, hvilka tyvärr äro blott alltför talrika, stå i samma förhållande till makten som ogräs till hvetet, dö förqväfva densamma. De föregifva sig vara kloka och råda nästan alltid till hvad oklokt är. Derföre kan man äfven säga att de i väsendtlig mån bidraga till att undergräfva den makt de vilja skydda: De lägga sig emot alla förändringar i bestående förhållanden; som föreslås och lätteligen skulle kunna genomföras på laglig väg; samt framkalla just derigenom hvad de sjelfva måste anse mest fruktansvärdt, vi mena revolutioner. Hvad som lugnar dem borde ezentligen förskräcka dem; hvad som förskräcker dem borde lugna dem. Nu har dock den tid kommit då det börjar bli alltmer nödvändigt att makten antingen lägges i händerna på den öfverlägsna talangen, lemnas åt männen; som ha förmåga att tåga initiativer och som ega vetande och snille; eller ock att den icke längre bibehålles hos ett fåtal utan skänkes, jemnt fördelad; åt alla: Månne det är särdeles svårt att vara en stor regent? Konung Victor Emanuel och kung Wilhelm af Preussen äro lefvande bevis på att så icke är. (VT Te MA AE ee