färde; så vida icke dessförinnan eder arm rammat honom. I kunnen nu förfara med honom; som eder godt tyckes, han är i eder hand; och död hund skäller icke meraa. Med triumferande min mottog Jösse Eriksson brefvet ur sin hustrus hand, sedan hon genomläst det. Men icke heller detta bref hade på henne utöfvat åsyftad verkan: — Gud och den helige Olof; mitt fädernerikes skyddspatron — sade hon — förändre ditt sinne, Jösee Eriksson; medan tider är, — Jag är en arm; olycklig qvinna — tillade hon sagta; liksom för sig sjelf: Mannen stod åter färdig att tilltala henne med hårda ord, då han hindrades af eu småsven, som anmiälte att herr Christer Nilsson och herr Carl Knutsson höllo på borggården. Fogden skyndade fram att fatta sin hatt för att ila sina förnäma gäster till mötes; medan fru Brigitta ångestfull lutade sitt hufvud mot sina bänder och vände sig bort: — Fort hustru — skrek dervid mannen till henne — se till; att allt är i godt skick och att intet fattas, I frustugan skall du visa de förnäma fruarna och jungfrutna ett vänligt och fryntligt ansigte; spar derför dina tårar, tills du blir ensam. as Medan han yttrade detta hade han spändt om sig sitt svärd och kastat öfver sig en fin. zobelbrämad mantel. Han fattade sin hustrus: hand; för att ledsaga henne till frustugan; då åter dörren öppnades; och en lång reslig sven inträdde; förande en gammal. man i bondekläder med sig: — Hvad är det? — sporde fogden med myndig ton.