från konungen och att han ämnade sig först till vördig fader; biskop Thomas på Tynnelsö. Jag begaf mig derför dit och lyckades verkligen bekomma det bref, som han förde med sig från konungen till rikeens råd samt begaf mig skyndsamt öfver till Strengnäs, hvarifrån jag med säkert bud: ville sända eder brefvet och sålunda tillintetgöra hela frukten af bergsmannens resa. Då öfverfölls jag em natten af en rånare; som förföljde mig bort åt Gripsholm; der han rammade mig och jag; för att ej brefvet skulle falla i hans händer, nödgades Kasta det ifrån mig ned i sjön, som var invid platsen der vi befunno oss. Jag står färdig att gå ombord och skrifver detta i största hast. Hvad konungens bref beträffar, lärer det dock knappast komma i rådets händer; ty stranden; der jag öfverfölls, var så godt söm öde, Skrifvet i Söderköping ete. Brafvet var icke sådant att det lugnade fru Brigitta; tvärtom darrade hennes hand när hon lade det ifrån sig på bordet, och hennes ögon voro fuktiga af tårar. Hennes man misstog sig dock alldeles på arten af denna. rörelse; som, han ancåg vara barm och vrede öfver förlusten af det, vigtiga brefvet; äfvensom öfver den .med anledning deraf följande ovissheten. Under inflytandet af denna föreställning, räckte ban henne ett annat braf, skrifvet på hösten i Köpenhamn; också af Måns ekrifrare. Detta lydde så: — .cHär har . varit mycket att göra, och många svårigheter att öfvervinna. Hans nåde konungen var länge icke att få till tals, och när det; slutligen lyckades, afvisade han mig med snätva ord. Jungfru Cecilia, som förra