väntade blot på kungens bref, för att anställa en förfärlig hemsökelse der uppe: Och först. af alla skulle den djerfve Engelbrekt falla: Mången gång hade deu ädle fogden i sitt rum på slottet i Westerås frossat vid tanken på den stund, då hans ögon akulle se denne mans hufvud falla för bödelssvärdet. Och hans ögon hade lågat dervid och hans mun hade dragit sig till ett vidrigt leende, medan hvarje gång ett grand lagts till eller tagits bort, för att göra offrets pina så djefvulskt svår, och hans egen rjutning så öfversviunelig, som möjligt. Nu nalkades den så länge och så ihärdigt afbidade stumden, och Jösse Eriksson hade icke separat på något, icke ens sina egna fyrkar, för att kunna uppträda med tillräcklig kraft och sjå till ett slag, som med ens skulle krossa allt. Till dessa förberedelser hörde äfven att stå på riktigt god fot med de svenske herrarne, åtminstone de ioflytelserikaste bland dem. Ett förträffligt — tillfälle erbjöd sig vid midfastan detia år. Ena bland de äldste i rådet; den gamle riddaren Christer Nilssoa (Wasa) ville med anuledniog af ett barnsöl se sin talrika slägt samlad hos sig på Räfvelstad under påskhelgen, och som en mängd af herrarne skulle draga genom Westerås, inbjöd fogden dem till ett gille på slottet; Till och med gamle herr Christer Nilsson sjelf hade lofvat rida sina fränder till mötes till Westerås och derrid tega fogdens gästfrihet i anspråk. Det var, fram emot middagen den 8 mars, måndagen .efter midfastosöndag. Fogden hade på morgonen gjort sin vanliga rund omkring slottet för att tillse det allt var i vederbörligt