befallningar igenom, den smidighet och feghet, hvarmed han förs:od att skenbart vika undan, när förhållandena gestaltade sig så, men blott för att, så fort de det minsta gåfvo efter, åter taga det förlorade i besittning, liksom tigern blott sammandrager sina muskler och reder sig till det väldigaste språnget, när han till utseendet spak hukar sig ned, Just nu var han i en sådan ställning. Han hade på hösten nödgats taga ett steg tillbaka; nu, stod han i begrepp att skrida framåt igen. Hvad han nödgats höra och tillåta på hösten i rådsherrarnes närvaro hade retat hans fåfänga till det yttersta. Men han förstod att svälja sin vrede och, afbida tiden, Nu redde han sig till att låta sin vredes flammor fritt utbryta, nu skulle dessa bönder rätt lära känna honom; Ve, ve öfver dem och — Engelbrekt. ; Han hade gått mycket försigtigt tillväga. Lejonjägaren retar icke onödigtvis sitt byte: Han hade icke varit med sin fot norr om Dealelfven, och äfven Johan Wale hade hållit sig mycket stilla under hösten och öfrer julen: Men frampå nyåret hade Jösse genom Johan Wale. och hans svenner sökt indrifva skatten. Det skedde utän att väcka något uppseende och — antingen nu sinnena verkligen voro lugnare, eller man insett omöjligheten att kämpa mot udden — nog af, skatterna inflöto till en del. Det var ett försök att känna sig för, och när det lyckades, drog han icke i betänkande att fortsätia... . Men allt detta var dock endast småsaker mot hvad han nu hade i sinnet. . Hans hämnd skulle blifva lysande. Nu ville han efter påsken draga upp i Dalarne med all sin makt. Han