de utländska fogdarnes godtycke; Det var Sanct Görans-legendens första hälft som lefdes om i verkligheten, Det var draken; .som hånande i sin triumf spydde sitt gift, öfver landet; och man gjorde sig med fasa den frågan, om Sverges dödsstund var inne; Hvart man kastade blicken bland Syverges herrar och gode män, der de sutto på sina slott och gårdar, sökte man förgäfves efter någon; som ville taga sig folkets sak an och göra landets lag och gammal god: sedvänja åter gällande och hörd. Dalkarlarne hade väl rest sig om hösten det föregående året, men de hade åter lagt ned sina vapen;, sedan riksens råd kommit dem till mötes och lofvat, medverka för afbjelpandet af deras nöd, De svuro en dyr ed att icke vidare betala skatten till Jösse Eriksson och dermed återvände de hem, och rådsherrarne drogo glade. i hogen sina färde. Allt syntes sålunda förloradt: Jösse Eriksson hade väl. icke vågat sig sjelf upp i Dalarne, men han salt qvar på sitt fasta slott i Westerås, och likaså de öfriga fögdarne öfver allt i riket. Hyad som skett om hösten 1433 hade blott tjenat att i ännu klarare dager visa hopplösheten af det elände, hvari Sverges folk sjunkit; på samma gång som fogdarne blefro allt säkrare, allt djerfvare, jn lättare det visat sig vara att få makt med äfven en väpnad allmoge: . Bland alla dessa fogdar, hvilka i konungens namn röfvade och sköflade Sverges land, kunde dock ingen mäta, sig med fogden öfver Westmanland . och Dalarne e ej. blott i list och. djerfhet; för att. icke såga fräckhet; men företrädes-! vis i den utsökta grymhet och hårdhet, hvarmed han förstod att drifva sina godtyckliga