sven? — frågade han, medan han mottog det bref, svennen lemnade; och hvarvid hängde i sin vaxkupa konungens sigill. — Nej, herr biskop — svarade mannen med en sammetslen röst — jag kommer från Mans Kröpelin på Stockholms slott: Han hade fått konungens bref till så väl eder; som till de vördige fäderna biskop Sigge i Skara och biskop Nils i Wexiö; och då jag skulle rida här fram; erbjöd jag mig att framlemna konungens bref till eder. Biskopen vinkade med handen; och mannen lemnade rummet. Derpå öppnade biskopen konungens bref och läste det: Zn mörk sky öfverfor hans anlete derunder och han lade med bäftighet brefvet ifrån sig på bordet. Brefvet innehöll en kallelse för biskopen att infinna sig i Köpenhamn till öfverläggning hos konungen för märkeliga sakers skuld; — Märkeliga sakers skuld — upprepade biskopen för sig sjelf, medan han gick fram och åter på golfvet — jag fruktar; konung Erik; att dessa saker blifva märkeliga på ett annat sätt; än önskligt vore för dig. Rörer frågan den lagligt valde och af hans helighet påfven konfirmerade erkebiskopen; så lärer du föga vinna af Svea rikes biskopar; annat än hvad som redan af Upsala domkapitel blifvit gifvet. Ercellertid hade himlen blifvit öfverdragen af moln. Stora regndroppar började falla på fönsterrutorna; och en och annan blixt genomkorsade rymden: Biskopen gick länge fram och åter i sitt rum; och stannade understundom framför fönstrets små blyinfattade rutor; för att beundra det majestätiska naturskådespelet der utanför: