Dagens Nyheter – 26 juni 1867, sida 1

Och med en vighet och styrka; som väckte Agne3 förundran i hög grad, störtade bon på den till utseendet liflöse mannen. Men hennes rop väckte denne till lif; Han tryckte handen hårdt mot sitt bröst; som om han velat skydda kedjan, ehuru någon sådan icke syntes der, och med ett rop flydde han bort öfver den obanade marken mellan slaggvarpen: Kerstin följde efter; men hennes krafter sveko henne snart: Hon sjönk till marken. Agnes; som under tidex återvunnit väldet öfver sig sjelf, skyndade till hennes bjelp, och hon hörde henne upprepa: — Min kedja: :: gif mig min kedja åter! — Du får den, Kerstin .; ; du får den nog — yttrade Agnes sökande, så godt hon kunde, lugna den stackars flickan — men låtom oss skynda, här kugna vi icke stanna. Ser du — och hon wvekade bortåt fogdegården — der komma tvenne män, och, om jag icke misstager mig, är den ene af dem Johan Wale; Kom; kom Kerstin... rädda mig; rädda mig, du har lofvat det ;.. Men Kerstin hörde intet; Hennes ögon stirrade vildt och medvetslöst framför sig, och under tiden nalkades de båda männen allt närmare; tydligen påskyndande sina steg. Agnes såg sig omkring i den största oro; På något afstånd såg hon Engelbrekts gård. Den låg ej längre bort än att hon kunde hinna den, om hon ansträngde sig. Hon såg åt ett annat håll vägen till strömmen och bron; men att hinna denna var vida omöjligare än att tillryggalägga -det återstående vägstycket till Engelbrekts hus. Och nu såg hon tydligt; att den ene af männen verkligen var Johan Weale.